Gästbloggare

Idag har jag äran att ha en gästbloggare Sabine Mickelsson.

Sabine Mickelsson är författare, skrivarkurslärare och dansfantast. Hon är aktuell med flera noveller, bland annat Stenhjärtat i antologin Det var inte jag! samt Av eld och Is och Tomtar på loftet i julsamlingen Jul igen. Hon brinner för att skriva om svåra ämnen som ensamhet, och hur man kan ta sig förbi svårigheterna genom att hitta sina styrkor. Sabine finns på Instagram och Facebook under namnet @authorsabinem. Du är också varmt välkommen att besöka hennes hemsida www.sabinemickelsson.com.

——————

Om att hitta ljus i mörkret

Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp.

För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis!

För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. 

Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. 

Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. 

Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.)

Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om

Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret.

Copyright: Sabine Mickelsson

Publicerad av annemarisandberg

Jag har alldeles nyligen påbörjat skrivandet av min första bok och vill dela med mig av min resa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: